Onsdag eftermiddag satt jag, Maria, i panelen vid ett seminarium arrangerat av SIS (Swedish Standards Institute) med rubriken ”Beställ rätt – tillgänglighet en förutsättning för hållbarhet och god kvalitet”. Tillsammans med mig fanns i panelen Hans von Axelson från Handisam och Mia Ahlgren från HSO. Moderator var Pelle Thörnberg.
Seminariedeltagarna fick börja med att gissa vilket av följande som skulle bort: Ett tåg, en ettgreppsblandare, en fjärrkontroll eller den nya internationella standarden för socialt ansvarstagande ISO 26000.
Det kanske oväntade svaret var naturligtvis tåget, även om tågtrafik och rälsbredd ofta används som det klassiska exemplet på behovet av gemensamma standarder. Varför det var det som var fel i denna uppräkning beror naturligtvis på att tåget som fordon är ett praktexempel på hur fel det kan bli när man inte tar hänsyn till tillgänglighet och användbarhet. Jag redogjorde för nuläget när det gäller möjligheten att som rullstolsanvändare resa med tåg i Sverige samt berättade om den allvarliga situation vi har med en kommande EU-standard som sätter maxvikten för passagerare + hjälpmedel till 200 kg.
Vi har en rad olika modeller med olika sätt att ta sig ombord, varierande sittplatser och möjligheter att använda toaletten.
InterCity – skrangliga lyftplattor man ej manövrerar själv, dåliga platser utan bord eller armstöd som övriga resenärer, små toaletter.
X2000 – behöver jag säga något? Kommer knappt ihåg alla turer, ny jultradition med liftar som tas ur bruk.
Reginatåget – golvet höjer sig och man manövrerar själv, men först ska man ju komma ombord och det här med plant insteg betyder inte alltid eller för alla att man faktiskt kommer på själv utan det kan behövas läggas ut en ramp som överbryggar avstånd och en rad små hindrande nivåskillnader
Bättre nyare modeller?
Östersundståget – boskapsdel utan möjlighet att sitta bekvämt, inga bord, ingen avskildhet, kallt, pendlarutrymme
Dubbeldäckaren – ramp krävs, brant lutning nedåt, trångt, rullstolsplats utan möjlighet att flytta över till riktigt säte, när man ska av eller på måste 7-8 personer som sitter i gången resa så sig
Ny tågstandard vore väl bra för att komma tillrätta med allt detta? För att få tåg som alla kan resa med på lika villkor, där det blir möjligt att välja 1 eller 2 klass, besöka restaurangvagnen, besöka lekhörnan med sina barn o s v , o s v
Arbete pågår, men här finns stora problem som riskerar att FÖRSÄMRA möjligheterna från i dag redan dåliga till utestängning av resenärer som använder elrullstol
Inledningsvis, i arbetet med framtagandet av teknisk specifikation fanns inte någon representant från handikapprörelsen med, det saknades kompetens om funktionsnedsättning, tillgänglighet och användbarhet och om hjälpmedel. Detta ledde till att vi nu dras med en begränsning av vikten för resenär och fordon tillsammans till 200 kg. Detta trots att de elrullstolsanvändare tillsammans med sin stol väger från 210 kg för de minsta stolarna och inte speciellt stora personer, och uppåt.
Det här är skandal. Vi har uppvaktat Näringsdepartementet, vi har tillskrivit hela trafikutskottet och även träffat flera utskottsledamöter, vi har haft kontakt med eu-ministern.
Seminariet fortsatte härefter med det stora problemet inom hela tillgänglighetsområdet - att kortsiktig ekonomism ställs mot långsiktig utveckling. Det förefaller vara en konflikt mellan kostnader och förutsättningar för mänskliga rättigheter.
Hans von Axelson berättade hur det ser ut när det gäler Digital arbetsmiljö och det nyligen förlorade målet där DO inte fick rätt mot Försäkringskassan som diskriminerat en synskadad arbetssökande för att det skulle bli för kostsamt att anpassa deras datorsystem.
Därefter gick jag in på arbetet med en standard för byggd miljö, där jag funnits med.
Arbetet med TK453 har dragit ut på tiden och nu pågått i många år. Vi säger från Sverige nej av främst två anledningar, ramplutningar och trappmarkeringar.
I Sverige säger BBR att en ramp får luta som mest 1.12, det är ett säkerhetsmått. Ur användarsynpunkt säger vi från handikapprörelsen, vilket även Boverket förordar, 1.20.
I TK 453 har dock förslaget varit att man ska få gå så långt som till 1.8
Här finns kulturella skillnader – klara sig själv om man kan i kontrast till självklart att man alltid har någon med sig
Naturligtvis ska människor som har fysiska förutsättningar för det ha rätt att kunna klara sig själva istället för att begränsas av miljön.
I Sverige markerar vi första och sista trappsteget för att personer med nedsatt syn skall uppmärksammas på när en trappa börjar och slutar. I förslaget vill man dock ha alla trappsteg markerade.
Mia Ahlgren berättade om TV-sändningar ur beställarrollen och om hur alla vill beställa rätt men det saknas riktlinjer och standarder.
Publiken hade fått mentometerknappar och med under seminariets gng ställdes frågor kring beställning, tillgängligetskrav vid beställning, hur krav påverkar kreativiteten med mera.
Avslutningsvis gick vi in på den största utmaningen inom standardisering. Jag framhöll att det finns både för- och nackdelar, så som vi fått exempel på. Standardisering kan vara ett fantasiskt verktyg för att föra utvecklingen framåt, men den kan också innebära ett hinder. Används standarder för att begränsa utvecklingen, för att begränsa kraven så är de ett reellt hot mot ett samhälle för alla och för en utveckling mot synen på människor med funktionsnedsättning som en naturlig del av den mänskliga mångfalden. Ett medel att sätta konventionsstadgade rättigheter ur spel.
Ett annat problem är att den som kan betala för sig får vara med, det blir alltså inte kunskap, representativitet eller demokratiskt fastställda riktlinjer för vårt gemensamma samhälle och vår gemensamma tillvaro som styr, utan den som har råd att betala för sig och ta de kostnader det innebär att delta i ett sådan här omfattande och tidskrävande arbete.


